Idag har det inte varit roligt eller lätt att stå bredvid och inte kunna hjälpa. Att inte kunna ta över smärtan som man ser sitt barn ha. Det gör ont! Att försöka vara stark och finnas bredvid och samtidigt lyckas hålla själv. Min fina lilla pojk, hur mycket ska du gå igenom?

Natten har varit stabil men jag har märkt att respiratorslangen varit otroligt lägeskänslig. Har Lorenz flyttat någon millimeter på huvudet har hans syresättning sjunkit ner direkt. Jag har legat på helspänn och försökt hålla koll på alla slangar så gott det gick. Jag har tyckt att han behövt mer syrgas sedan igår, vilket säkert berodde på slangens läge. Vid 11-tiden imorse kom Tobias och bytte av. Bytet gick fint men hans kurvor var inte riktigt bra. Förmodligen satt det för mycket slem i slangen. Läkaren försökte suga rent men det ville sig inte riktigt. De beslöt sig för att dra slangen och låta honom få en chans att andas själv med Cpapen (luft via nästan). Eftersom hans näsa är så otroligt liten var det svårt att få den att sitta rätt och ge full effekt. Vilket gjorde att jag fick sitta och trycka igen munnen på honom för att luften inte skulle ta genvägen ut. Han tappade mer och mer puls och syre. Samtidigt var de andra barn på salen som behövde akut hjälp och jag såg på läkarn hur hon försökte rodda ihop vem som var mest beroende av hennes hjälp. Dom gör verkligen så gott dom kan men det är så typiskt att allt skulle hända på engång. Tobias och jag såg hur Lorenz blev blå och pulsen sjönk men läget på salen var så akut så vi fick vänta in. Sköterskan kom gång på gång och visa hur vi skulle hålla igång andningen med hjälp av att reta upp honom och stryka hans rygg. Tobias hade alla händer upptagna eftersom han hade Lorenz liggandes på sitt bröst och alla slangar låg över honom. Så jag försökte få igång andningen genom att burra in min näsa över hans rygg och hålla händerna över hans mun. Jag såg hur han led och kämpa. Hela hans ansiktsuttryck grät och det skar i mig. Tillslut orkade han inte mer och personalen släppte allt och sprang för att försöka få vår lille pojk att börja andas igen. Han var alldeles blå och jag såg hur alla värden på skärmen sjönk till noll. Han låg helt livlös på Tobias bröst och läkarn börja intubera luft in i hans lungor. Han började rycka med armen och få tillbaka sin färg. Men för att fortsätta få honom att andas behövdes ny respiratorslang sättas på plats. Ett instument förs ner i halsen för att sedan kunna sätta slangen på plats. Det ser så hemskt ut när de drar i hans lilla kropp. Förra gången de bytte slang hade han en infart som de kunde ge honom medicin så han somnade till och slapp då vara med om det jobbiga. Denna gången fick han ingenting. Tobias var lugn (utåt) vilket jag var glad över i min panik. Han gav Lorenz det lugnet han behövde för stunden. Jag blev så rädd när jag såg att han slutade andas. Hade läget på salen varit lugnare hade de inte behövt hänt. Då hade man satt i respiratorslangen innan han gick ner så mycket. Samtidigt så är det vanligt att det händer de här små barnen så personalen tar allt med ro. Även om det blev som det blev idag kände jag full uppbackning av personalen, de gjorde ett fantastiskt jobb även för oss skräckslagna föräldrar.

Dagarna här går verkligen upp och ner. Igår var jag lugn idag är jag åter rädd. Bergodalbanan här går otroligt snabbt åt alla håll. Vilket skrämmer mig. Dagarna när vi är två är lättare. Då kan man finnas för varann och byta av när det blir för jobbigt. Min ständiga ångest över att vara ifrån flickorna får mig att stillas när jag inser att Lorenz verkligen behöver mig mer just nu. Även om bara känslan av att de kommer hit på tisdag får en att orka lite till. Längtan hjälper till att få dagarna att gå. Vi tar en vecka i taget. Mer går inte att planera. Oron över mig själv och de dåliga röntgensvaren står helt åt sidan. Imorgon hoppas jag på svar från ultraljudet på levern. Har jag tur är det bara en propp. Jag har googlat så det känns som jag har koll på alla tänkbara senarion. Och är det andra förändringar ger det inget till att oroa sig nu. Då tar vi det då. Idag är ingen rolig dag men imorgon blir det förmodligen bättre..

Lorenz kämpar på med sin Cpap.

Lugn på pappas bröst efter att respiratorn var på plats igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Våran dag! Vardag i Uppsala. Stort tack till all underbar personal på Ronald MacDonald huset, ni är helt fantastiska. Idag har Tintin & Nelly fått baka kladdkaka samt en privat sagostund, vilket jag själv inte skulle hunnit eller haft energi för! Igå...

Delar några bilder på en stark Lorenz. Han växer, är nu uppe på 920 gram och 35 cm lång! Till helgen firar vi troligtvis kilot! Läkarna har nu vågat säga att vi med 95% säkerhet kommer att komma hem, vilket har lättat mammahjärtat. Han sägs vara lung...

Idag har vi haft en bra dag. Natten tillbringades med Lorenz på mitt bröst. Imorse kom Tobias och bytte av. Jag blev utskriven från BB då dom gav upp med att få mig att ligga still där. Imorgon väntar ny röntgen av min mage efter förra veckans fynd. ...

            Dagarna går även om de går sakta. Ångesten över att vilja vara överallt är den som är värst. Jag längtar efter Tintin och Nelly så det gör ont. Jag vill ligga med Lorenz på bröstet dygnet runt. Samtidigt som man måste äta, gå på toa oc...