Idag har vi haft en bra dag. Natten tillbringades med Lorenz på mitt bröst. Imorse kom Tobias och bytte av. Jag blev utskriven från BB då dom gav upp med att få mig att ligga still där. Imorgon väntar ny röntgen av min mage efter förra veckans fynd. Mina blodvärden är stabila efter några liter blod. Däremot är jag bekymrad över mitt snitt som svällt upp som en tennisboll efter en blödning innanför huden. Läkarna skäller på mig för att jag springer runt och jag har insett att jag bara fint fått acceptera att åka rullstol. Men idag är det slut med det, jag är på benen igen och dom skrattar åt mig och säger att du är inte klok. Hur kan du vara så pigg. Själv har jag inte känt mig bra. Jag har fått svälja stoltheten och varit tvungen att be om hjälp. Dagen efter att han föddes var jag uppe som inget hänt men sen kom baksteget. Jag kom inte upp ur sängen för jag hade så ont. Men när dom fråga hur det var sa jag bara att det var lugnt. Men tillslut gick det inte längre. Det var något som var fel, så ont ska det inte göra. De mest rutinerade läkarna såg igenom mig som om jag vore genomskinlig. Jag behövde inte säga något för dom visste att jag hade ont. De togs nya prover som visade en stigande infektion. Jag skickades till röntgen för att kontrollera att allt var som det skulle. Svaret kom och de hittade något på höger sida, där jag hade som mest ont. Men dom vet inte var det är. Det såg ut som metall! Imorgon görs en ny röntgen för att kunna specicera vad det kan vara. Läkaren som operera mig funderade kring om det var något som blivit kvar där inne. Men nu har smärtan släppt och jag är lycklig för det!
Vi har även fått rum på Ronald McDonald Huset. Som idag invigdes av socialminister Göran Hägglund. Vi kom för att checka in mitt i all uppståndelse. Det är helt fantastiskt hur otroligt välplanerat huset är. Det kändes skönt att för förstagången lämna sjukhuset på 3 veckor. Att få packa upp sina saker och känna att man har någonstans att ta vägen. Vi har ju bosatt oss på neo men det är jobbigt i längden. Nu kommer Tintin och Nelly kunna komma hit några dagar varje vecka. Vilket kommer att kännas skönt. Att få ha alla de som man älskar på samma ställe är något som känns ogripbart men alldeles underbart. På tisdag kommer dom, mina ligister ? Dom ska då få träffa sin lillebror för förstagången. Jag och Tobias kan varava passen hos Lorenz men ändå ha möjligheten att ha barnen nära några dagar i stöten. De kan inte riktigt förstå varför mamma aldrig kommer hem. Nelly konstaterar bara att bebisen har kommit ut ur mammas mage och att vi kommer hem när jultomten kommer. Men hon förstår inte varför jag inte bara kan lämna lillebror hos doktorn och komma hem. Tintin förstår mer och är mer fundersam. Allt fläng till alla närstående. Vilket dom inte alls lider av då dom är trygga där men att ha det så i fyra månader till kan inget barn må bra av. Eller så är det bara min oro och längtan som gör att det känns omöjligt. Hur ska det bli när mamma kommer hem och dessutom med lillebror. Jag har alltid tyckt att nyblivna föräldrar är hysteriska med sina ungar. Det är mattider hit och sovtider dit. Man kan inte gå till affären för då kan dom bli sjuka... Att folk orkar har jag alltid tänkt. Själv har jag aldrig haft en fast rutin utan barnen har sovit när dom varit trötta (oavsett var vi varit) och fått säga till när det blivit dags för mat. Jag har alltid mått som en prinsessa under barnens första år. Vi har bara njutit och allt har varit oförskämt lätt. Jag är en riktig bebismamma. Det finns inget bättre! Att få ligga med Lorenz på mitt bröst hela dagarna som jag nu gör hade inte varit några som helst problem om man inte haft barn hemma. Men denna gången är allt annorlunda. Jag planerar allt i minsta detalj. Jag litar inte på personalen utan gör helst allt själv. Kontrollbehovet bara växer och växer. Han är så liten och skör och jag spritar till och med boken som tas med in på salen där vi ligger, Tobias med. Jag är rädd för allt som kan ta honom ifrån mig. Och jag ser till att maten serveras på minuten om jag kan påverka det. Jag är helt hysterisk, lika hysterisk som jag tyckt att andra föräldrar är. Samtidigt växer lugnet när jag bara kan ligga här och se på min sons fina värden på all apparatur. Jag är redan expert på honom, på alla uttryck och rörelser. Jag kan inte vara annat då jag beskådar honom dygnet runt. För här finns bara tid för det. Kanske är det här våran tid. Kanske är det en tid för mig att förstå att jag måste varva ner. Är det så att han kom nu bara för att få mig att göra det. Det är inte bra att ligga och inte göra någonting, man tänker för mycket. Och tankarna kan man inte springa ifrån, vilket gör allt väldigt jobbigt!

En mätt kille?

Idag kom han ut ur respiratorn i 5 timmar! Istället fick han då lite syrgas med hjälp av en Cpap som sätts vid näsan. För att den skulle sitta på plats fick han en liten mössa..

 

Petra Sundell

12 september 2013 21:52

Vet av egen erfarenhet att personalen är bra och kan allt. Du måste slappna av lite, då mår du bättre och blir en starkare mamma. Tänker på er, Kram

 

Maria Segedi

13 september 2013 10:15

Hoppas det inte är ngt kvar i din mage!! Härligt att läsa att det varit en bra dag och hoppas det fortsätter. Kan bara återigen säga hur jag känner igen mig! Isabelle var inte så tidig och inte så sjuk men för varje barn har jag blivit värre o värre! Precis som du har jag haft det väldigt enkelt och fritt med de små men men jag har blivit mer och mer överbeskyddande ändå! Jag tror det är för att efter nåra barr är man inte längre lika naiv. Det är naturligt och det visar bara på vår kärlek till barnet! Men jag tror också att du precis som du skriver behöver ta till vara på den här tiden för att lära dig att varva ner och leva i nuet. Du fixar det och behöver den här tiden. Tänk vilken chans att knyta an till din son i fred! Jag hatade mina ynka 10 dagar på NEO men i efterhand så var de SÅÅÅÅ nyttiga!
Döttrarna fixar det bara ni berättar för dem ibland förstår de mycket mer än vad man tror samtidigt som de tar allt med en klackspark. Var bara ärlig med allt.

 

Caroline Berlin

13 september 2013 13:42

Tack att du delar med dig av er vardag med lille Lorenz, håller alla tummar och tår för att allt ska gå bra med lilleman ♥
Många kramar din gamle granne ;-)

 

Mirja

17 september 2013 10:53

<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Våran dag! Vardag i Uppsala. Stort tack till all underbar personal på Ronald MacDonald huset, ni är helt fantastiska. Idag har Tintin & Nelly fått baka kladdkaka samt en privat sagostund, vilket jag själv inte skulle hunnit eller haft energi för! Igå...

Delar några bilder på en stark Lorenz. Han växer, är nu uppe på 920 gram och 35 cm lång! Till helgen firar vi troligtvis kilot! Läkarna har nu vågat säga att vi med 95% säkerhet kommer att komma hem, vilket har lättat mammahjärtat. Han sägs vara lung...

Idag har det inte varit roligt eller lätt att stå bredvid och inte kunna hjälpa. Att inte kunna ta över smärtan som man ser sitt barn ha. Det gör ont! Att försöka vara stark och finnas bredvid och samtidigt lyckas hålla själv. Min fina lilla pojk, hu...

            Dagarna går även om de går sakta. Ångesten över att vilja vara överallt är den som är värst. Jag längtar efter Tintin och Nelly så det gör ont. Jag vill ligga med Lorenz på bröstet dygnet runt. Samtidigt som man måste äta, gå på toa oc...