Dagarna går även om de går sakta. Ångesten över att vilja vara överallt är den som är värst. Jag längtar efter Tintin och Nelly så det gör ont. Jag vill ligga med Lorenz på bröstet dygnet runt. Samtidigt som man måste äta, gå på toa och pumpa mjölk. Och som alla säger, inte glömma sig själv. Varje gång vi flyttar ut honom från kuvösen innebär en stunds oro för honom. Alla slangar ska med och han är inte alls förtjust i att man krånglar med honom. Jag sover som en stock på nätterna bara jag får ha honom hos mig. Att vi ligger på en IVA sal med fler barn och personal dygnet runt berör mig inte längre. Ljuden, ljuset och all rörelse blir som bortblåst så fort han ligger hos mig. Det värsta är på morgonen då man känner att brösten ömmar och behöver pumpas och man verkligen måste gå på toaletten. Man behöver lägga ifrån sig honom men man vill inte, för då måste man vänta några timmar igen för att han ska kunna hämta sig mellan flytten. I natt fick han komma ur respiratorn en dryg timme men sen blev det för jobbigt att vara utan.

Han fick i lördags en pic line (en slang från armen in till hjärtat) som han får dropp genom. Han fick även en slang till lungan då man såg luft i vänster lungsäck. Denna slangen blev han av med i söndags. Helgen har varit en bergodalbana av rädsla och oro. Just nu är jag i neutralläget igen. Jag känner inte, jag bara är. Men det vänder fort, mista lilla så spricker det och gråten är ett faktum som inte går att hålla borta. I lördags såg jag allting svart, jag såg hur vi fick åka hem med honom i en kista. Jag kunde inte förstå hur livet skulle kunna bli bra igen. På kvällen satt jag bara och grät och personalen tvinga ut mig i köket för att äta och dricka. Där träffa jag en mamma som hade fått tvilligar i v 21+6. Dom var nu på väg hem, då såg jag ljuset. Och insåg att jag inte kan gå och tro att han ska dö ifrån mig. Läkarna är inte oroliga, han sköter sig fint just nu. Men ingen kan ge oss några som helst svar på hur den här resan kommer att sluta. Eller som läkaren sa idag, vi har en lång stig framför oss och vi vet inte hur krokig eller rak den kommer bli. Det finns alltid hinder ivägen oavsett innanför sjukhusväggarna eller ute i det verkliga livet. Det vet jag av någon även om det här är tyngre än allt annat jag gått igenom. Jag som alltid tycker mig ha saker under kontroll måste nu bara acceptera att ta en timme i taget. Nu handlar det inte om mig utan om honom. Jag kan inte bara skriva ut oss från sjukhuset som jag kan göra med mig själv, utan vi måste vara här för en lång tid framöver. Och någonstans måste vi vara tacksama om det blir en lång tid här, för tanken på att komma hem utan honom får mig bara att känna total tomhet.

  Slående lik storasyster Nelly!

  Efter att slangen till lungan var på plats.

 

Josephine Paradeiser

10 september 2013 19:34

Grattis till tillskottet! Ni är otroligt starka! Att föda barn ska vara det lyckligaste ögonblicket i livet, varje gång! Att få gå med den ständiga oron ni har måste vara fruktansvärt!
Men ni kommer att klara det tillsammans! Försök att behålla hoppet!
Vilken vecka är han född lille Lorenz? Jättesöt är han i alla fall!
Kramar /Josephine

 

Sanna I

10 september 2013 23:31

Herregud, Caroline! Du har ju varit med om tuffa saker tidigare i livet, men detta måste vara helt ofattbart. Så jäkla jobbigt. Jag förstår att du längtar mycket efter Tintin och Nelly. Håll ut! Jag tänker jättemycket på dig (er). Du är otroligt stark och jag hoppas du får mycket stöd i detta kritiska läge. Hoppas det hjälper att blogga... Jag får passa på att säga grattis också. Han är jättefin! Allt gott till er!!! Kramar

 

Caroline

11 september 2013 10:40

Tack! Han är född i vecka 23+2 (alltså i vecka 24). Vi kämpar på!

 

S

5 november 2013 20:40

Hur går det för er?
Tänker på er varje dag. Stora kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Våran dag! Vardag i Uppsala. Stort tack till all underbar personal på Ronald MacDonald huset, ni är helt fantastiska. Idag har Tintin & Nelly fått baka kladdkaka samt en privat sagostund, vilket jag själv inte skulle hunnit eller haft energi för! Igå...

Delar några bilder på en stark Lorenz. Han växer, är nu uppe på 920 gram och 35 cm lång! Till helgen firar vi troligtvis kilot! Läkarna har nu vågat säga att vi med 95% säkerhet kommer att komma hem, vilket har lättat mammahjärtat. Han sägs vara lung...

Idag har det inte varit roligt eller lätt att stå bredvid och inte kunna hjälpa. Att inte kunna ta över smärtan som man ser sitt barn ha. Det gör ont! Att försöka vara stark och finnas bredvid och samtidigt lyckas hålla själv. Min fina lilla pojk, hu...

Idag har vi haft en bra dag. Natten tillbringades med Lorenz på mitt bröst. Imorse kom Tobias och bytte av. Jag blev utskriven från BB då dom gav upp med att få mig att ligga still där. Imorgon väntar ny röntgen av min mage efter förra veckans fynd. ...